Upplevd livsfara påverkar hälsan - även när det inte var "så farligt"

[PRESSMEDDELANDE 2008-11-27] Känslan av att vara i livsfara kan påverka vår psykiska hälsa under lång tid efteråt. Det gäller även om det visar sig att situationen objektivt sett inte var så allvarlig. Några enkla frågor i det akuta skedet vid en katastrof eller olycka, också till dem som blivit lindrigt skadade eller inte skadade alls, skulle kunna hjälpa vården att hitta dem som kan behöva extra stöd och uppföljning.

Lars Wahlström är överläkare och forskare vid Centrum för allmänmedicin, ett samarbete mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting. Tillsammans med sina kollegor har han studerat stockholmare som drabbades i samband med tsunamikatastrofen 2004, och menar att det tycks vara själva upplevelsen av livsfara lämnar spår hos den drabbade.

Sedan tidigare är det väl känt att svåra upplevelser i samband med olyckor och katastrofer, till exempel allvarliga fysiska skador och förluster av närstående, kan medföra psykiska skador. I den nu aktuella studien har man kunnat se att även människor som inte var i närheten av vattnet  som inte blev skadade eller miste någon närstående men som ändå upplevde situationen som livshotande - mådde sämre 14 månader efter tsunamin än de som inte kände sig livshotade.

- Det här är för Sverige ny och användbar kunskap för omhändertagandet av drabbade vid olyckor och katastrofer, som är viktigt att sprida, säger Lars Wahlström.

Med några enkla frågor i det akuta skedet skulle vårdpersonalen kunna hitta dem som trots inga eller lindriga fysiska skador riskerar att drabbas av psykisk ohälsa efteråt. Om den drabbade ger uttryck för att 'jag trodde jag skulle dö' så bör man följa upp patienten. Det kan räcka med att någon från vården ringer upp efter en månad, när den akuta reaktionen har lagt sig, och hör sig för om hur personen mår.

- Man skulle till exempel kunna se till att en sjuksköterska på akuten sätter sig en stund med patienten, även med dem som är lättare skadade eller oskadade, och frågar vad de varit med om och hur de upplevde situationen, säger Lars Wahlström.

Att reagera med starka känslor efter svåra händelser är normalt och man har hittills haft svårt att identifiera dem som löper risk att även må dåligt på sikt och som därför bör följas upp. Dessutom är det omöjligt, och kanske till och med skadligt, att vid en katastrof erbjuda alla drabbade hjälp. De flesta klarar sig bäst med stödet från de närstående, visar tidigare forskning.

Publikation:

För mer information, kontakta: