Tre frågor till Elisabeth ”Lissa” Norin...

... forskare vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi som tillsammans med sina kollegor fått europeiskt patent på en fekaliekultur, det vill säga en specifik bakteriekultur som härstammar från avföring från en frisk vuxen person. Det är första gången en kultur från avföring någonsin har odlats om och om igen och behållit sin sammansättning och effekt

Vad använder ni fekaliekulturen till?

– Fekalfloran används för att behandla personer som lider av svåra tarmproblem. Det handlar framför allt om personer som fått antibiotikakurer av olika anledningar och dessa har helt slagit ut eller ändrat balansen i den normala tarmfloran. Ofta är det fråga om en diarré orsakad av bakterie som heter Clostridium difficile. Enkelt uttryckt transplanterar vi frisk fekalflorakultur till patienten och behandlingen heter fekalfloratransplantation. Metoden är mycket framgångsrik och har även testats på patienter med IBS, irritable bowl syndrome, med gott resultat. Den enda biverkan vi sett är att patienten kan bli lite bubblig i magen de första dagarna. Forskarna spekulerar också om metoden skulle kunna hjälpa patienter med andra sjukdomar som diabetes, multipel skleros och fetma.

Är det en ny behandling?

– Nej, metoden har funnits länge och är något av en gammal köksmetod som bland annat använts inom hästnäringen. Det finns enstaka humana fallstudier från 60- och 70-talen och det påstås ibland att metoden användes i Kina redan på 400-talet, men det finns nog inga riktiga bevis för det.

Vad gör er metod unik?

– Metoden i sig är inte unik men medan de flesta andra använder färsk avföring som måste testas inför varje behandling odlar vi på en och samma fekalflorakultur som vi tog fram för 20 år sedan. Vi har alltså aldrig tagit nytt utan odlar nya doser i provrör och fryser sen in dem, lite på samma sätt som man gör med surdeg. Det tar ungefär en vecka för floran att växa till. Mig veterligen är vi ensamma om att använda samma avföring om och om igen. Hittills har vi odlat fram runt 800 doser som hjälpt över 700 patienter. Men det är inte vi forskare som utför själva behandlingen utan det är den läkare som behandlar patienten och som bedömer om metoden är ett lämpligt alternativ ochom så, ser till att patienten får sin behandling.