Till minne av Anita Aperia (1936–2025) – läkare, forskare och akademisk ledare
Karolinska Institutet har förlorat en framträdande och engagerad medarbetare. Professor emerita Anita Aperia har avlidit efter en tids sjukdom. Hon var verksam vid KI från sina studier på 1950-talet fram till sin sista vetenskapliga publikation våren 2025.
Anita Aperia började sin bana vid Karolinska Institutet som läkarstudent på 1950-talet och kom att vara KI trogen under hela sin karriär. Hon var professor emerita vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, där hon också varit professor och kliniskt verksam under flera decennier.
Anita Aperias forskning handlade om kroppens salt- och vätskebalans, med särskilt fokus på natrium-kalium-pumpen i cellmembranen och hur denna reglerar elektrolytbalansen i kroppen. Denna pump är central för en mängd livsavgörande cellfunktioner, vilken speglas av att den står för så mycket som en tredjedel av energikonsumtionen i kroppen. I njurarna styr pumpen förmågan att utsöndra och återuppta salter och vatten. Hennes arbete, ofta motiverat av frågeställningar hon stött på i möten med patienterna på barnkliniken, bidrog till ökad förståelse för grundläggande fysiologiska processer och deras betydelse för hälsa och sjukdom.
Under sin långa yrkesbana publicerade hon ett stort antal vetenskapliga artiklar om bland annat hur natrium-kalium-pumpen fungerar och regleras vid olika fysiologiska och patologiska tillstånd i bland annat njure och hjärna. Utöver sitt forskningsarbete hade Anita Aperia flera ledande uppdrag. Hon var prodekanus vid Karolinska Institutet och hade en roll i att etablera läkarforskarlinjen (LäFo), en utbildning som syftade till att kombinera medicinsk utbildning med forskning. Hon var även ledamot i Nobelkommittén under många år och var ordförande i Nobelförsamlingen under en period. Hon mottog flera internationella och nationella utmärkelser, bland annat Karolinska Institutets stora silvermedalj och det Söderbergska priset i medicin.
Ett särskilt engagemang hade Anita Aperia för barnsjukvården som specialist i pediatrik, ett arbete hon var mycket stolt över. Hon var drivande i att förena barnklinikerna vid S:t Görans och Danderyds sjukhus och Karolinska sjukhuset, och hennes insatser var helt avgörande för att Astrid Lindgrens barnsjukhus faktiskt kunde invigas 1998.
Anita Aperia var verksam som kliniker och forskare parallellt, en roll som ofta benämns “physician-scientist”. Hon såg sitt arbete i laboratoriet och i kliniken som sammanlänkade delar av samma helhet.
En av Anita Aperias kanske mest bestående insatser var hennes outtröttliga engagemang som handledare och mentor. Hon vägledde ett stort antal doktorander och postdoktorer med en ständig strävan efter förnyelse. Med stor skicklighet identifierade och sammanförde hon kompetenser och metoder från skilda naturvetenskapliga discipliner för att lösa komplexa medicinska frågor. Detta gränsöverskridande arbetssätt blev en stark inspirationskälla och visade vägen för hur modern forskning kan bedrivas. På så vis fostrade hon flera generationer av såväl kliniska som basvetenskapliga forskare. Hennes vetenskapliga arv och den nyfikenhet hon spred kommer att leva vidare genom hennes adepter och fortsätta prägla forskningen vid Karolinska Institutet och i omvärlden under lång tid framöver.
Drivkraften och den vetenskapliga nyfikenheten bestod livet ut. Anita Aperia var aktiv i flera forskningsprojekt långt upp i åren och publicerade sin sista vetenskapliga artikel så sent som våren 2025. Hennes livsgärning spänner över sju decennier och hon har genom sin forskning, undervisning och sitt ledarskap lämnat ett outplånligt avtryck vid Karolinska Institutet och inom den medicinska vetenskapen.
Annika Östman Wernerson, Hjalmar Brismar och Kristina Gemzell Danielsson för vänner, kollegor och forskare vid Karolinska Institutet, Karolinska Universitetssjukhuset och Nobelförsamlingen/Nobelkommittén.