Svårigheter och möjligheter att bota hiv diskuterades under årets konferens
Nyligen hölls HIV & Hepatitis Nordic Conference på Hilton i Stockholm. Anders Sönnerborg, professor och överläkare vid infektionskliniken, är initiativtagare till konferensen.
Berätta om årets konferens! Vilka stora frågor diskuterades?
– Årets konferens var återigen en stor succé. Vi hade 290 deltagare, vilket var det högsta antalet hittills, från framförallt Sverige och Norden men även från Baltikum, USA, Italien och vissa afrikanska länder. Målsättningen är inte att bli större. En del av succén är att vi har skapat en plattform för möte mellan prekliniska och kliniska forskare samt läkare. Med förhoppningen att skapa nya translatoriska projekt. Dragplåster är ett antal, 5-7, internationella inbjudna föreläsare som ligger i frontlinjen för hiv och hepatit-forskningen, säger Anders Sönnerborg.
– Fokus i år på hiv-sidan var två diametrala frågeställningar; aspekter på svårigheterna men också möjligheterna att bota hiv. Vi fick bland annat höra om problematiken runt immunförsvarets oförmåga (”exhaustion”) att eliminera den kvarvarande begränsade mängden hiv i kroppen och tänkbara möjligheter att sparka igång dessa celler. En utmärkt genomgång av möjligheterna, och pågående projekt, att bota hiv med genterapi gavs också.
Hur ser HIV- situationen ut i Sverige idag?
– Jag har utvecklat ett hälsoinformatiskt verktyg, InfCare HIV, som är kopplat till patientjournalen. Den används vid alla svenska hiv- kliniker för mer än 99% av diagnostiserade patienter är inkluderade vilket är unikt. Alla data uppdateras i real-tid elektroniskt. Det innebär att vi vet exakt hur många patienter som finns i Sverige- så tisdagen den 25 oktober fanns det 7171st. Förnärvarande behandlas 98% och 95% når behandlingsmålet vilket är världsledande. Antalet nyupptäckta har gått ner senaste året men ur ett längre tidsperspektiv så är det ingen tydlig trend. Detta är delvis beroende på att migrantströmmarna påverkar incidensen påtagligt.
Sista spiken i hiv’s kista vore att medverka till framtagandet av ett sätt att inducera funktionell bot men då får jag rappa på rejält innan det är dags att mata duvorna.
Vad tycker du behöver göras inom området?
– Trots de stora framgångar vi har gjort inom hiv- området saknas fundamentala kunskaper om patogenesen (beskrivningen av uppkomst och utveckling av sjukdom). Det kan tyckas möjligtvis mindre intressant att veta i ljuset av framgångarna men vi kan konstatera att de centrala målsättningarna; bot och vaccin, ligger långt borta. Ur ett globalt perspektiv börjar tyvärr situationen åter gå mot det sämre. 36 miljoner människor har dött, 38 millioner är smittade och varje dag smittas 5000 personer. De initiala framgångarna i låg-inkomst länder börjar nu ge vika för tilltagande problem med bland annat läkemedelsresistens. Så det finns mycket att ta tag i.
Vad forskar du och din grupp om just nu?
– Fokus ligger på tre huvudområden: 1) förståelse av mekanismerna för hiv persistens och latens i de cellulära reservoarerna (ff.a vilande minnesceller) och hur vi kan eliminera dessa celler; 2) molekylära egenskaper hos den subtyp som sprids snabbast globalt, HIV-1 subtype C, vilken min forskningsgrupp identifierade för första gången i slutet av 1980-talet i Etiopien och som utgör mer än 50% av de globala infektionerna; 3) studier av mer epidemiologisk karaktär med fokus att förstå smittspridning innanför Sveriges gränser och utveckla metoder för att karakterisera den gömda epidemin, dvs de personer som är smittade men ännu inte diagnostiserade.
Bakgrund Anders Sönnerborg Hur kom det sig att du blev hiv- läkare?
– Varför inte? Ett mer intressant, spännande och givande arbete har jag svårt att tänka mig. Jag har alltid varit intresserad av interaktionen människa- natur/djur (inkluderande de små mikroberna) och samtidigt gillat andra kulturer och nya upptäcker. Rest mycket världen runt tidigare och fick smak för detta. Fram till hiv epidemin så gav infektionsmedicin tillfredställelsen i och med att människor som kom in mycket sjuka, inklusive unga personer, klev ut från avdelningen någon vecka senare helt friska. När unga hiv patienter började komma och dö i AIDS blev det därför en stark utmaning att ”ställa saker tillrätta” igen samtidigt som jag inte ska sticka under stol med att det var oerhört intressant/spännande med en helt ny farsot där vi i början inte visste orsaken – en infektionsläkares stora utmaning. Efterhand så blev det uppenbart att arbetet inom hiv omfattade så mycket – nytt virus, nya kunskaper om immunförsvaret, tillkomst av antiviral behandling som i princip inte funnits tidigare etc, detta i kombination med de stora konsekvenserna även för samhället, inte minst hur det reagerade på de smittade och psykologin bakom detta. Så nu har jag följt hiv epidemin från 100% dödlighet till en behandling som ger hiv patienter en livslängd som närmare sig det hos de icke hiv infekterade. Sista spiken i hiv’s kista vore att medverka till framtagandet av ett sätt att inducera funktionell bot men då får jag rappa på rejält innan det är dags att mata duvorna.