Stjärnskådning med Nobelpristagare i fullsatt Aula Medica

Aula Medica var fullsatt när Yoshinori Ohsumi höll sin Nobelföreläsning som var fullmatad med godis för den forskningsintresserade. Under en timme redogjorde han för de 27 år av arbete som ledde fram till Nobelpriset.

Det var under en molnig decemberhimmel som kön långsamt ringlade in i Aula Medica och fyllde ut varje plats. När kvällens stjärna, Yoshinori Ohsumi, äntligen visade sig följdes hans väg till scenen av cirka tusen huvuden och inte så få storögda kameror.

Dessförinnan hade Karin Dahlman-Wright, KI:s vikarierande rektor, hälsat publiken välkommen och sagt att ”vi i dag hyllar vetenskapen”. Och det var precis vad Nobelpristagaren i fysiologi eller medicin skulle göra.

– Jag tror att varje forskare är en produkt av den tid då han eller hon lever, sa han först på sitt lågmälda vis och gav en kort resumé av sin bakgrund.

Jag tillbringade mycket tid i naturen där jag samlade insekter och betraktade stjärnhimlen.

Livsresan startade i Japan. Där föddes han strax innan andra världskrigets slut och växte upp under svåra förhållanden. Hans mor var sjuk i tuberkulos och var sängliggande långa perioder. Själv var han undernärd till följd av matbrist.

Fröet till hans forskning, nyfikenheten och naturintresset, såddes redan då.

– Jag tillbringade mycket tid i naturen där jag samlade insekter och betraktade stjärnhimlen, sa Yoshinori Ohsumi.

Efter den personliga glimten av Nobelpristagaren själv, djupdök föreläsningen in i den värld som Yoshinori Ohsumi var först med att utforska – autofagins molekylära landskap. Men först förklarade han, mot bakgrund av årstidsbilder av träd och risfält, varför nedbrytnings- och återvinningsprocessen autofagi är så intressant.

– Naturen är i ständig förändring och nedbrytning är inte destruktivt, utan en förutsättning för att bygga något nytt. Exempelvis kommer de proteiner som bildas i vår kropp inte huvudsakligen från maten vi äter, utan från andra proteiner i vår kropp som brutits ned och återanvänts, sa han.

För mig har de här 27 åren varit en vindlande väg med många oväntade sammanträffanden och möten.

År 1988, när han hittat sin forskningsinriktning, fick han äntligen möjlighet att starta sitt eget labb.

– Det bestod av mig själv, sa han och lockade fram några skratt.

I detta labb tillbringade han mycket tid, ”mer än någon annan”, med att stirra på jästceller i mikroskop. Men i vakuolerna, de organeller där han trodde att nedbrytningen kunde äga rum, verkade det inte hända något alls. Genombrottet kom när Yoshinori Ohsumi lyckades stänga av en rad gener som är nödvändiga för processen, och därigenom få delar av maskineriet att ansamlas och bli synligt.

Därefter kunde pusslet börja läggas – 15 gener identifierades, var och en med sin egen forskningshistoria. Så småningom kunde Yoshinori Ohsumi och hans medarbetare identifiera processens olika beståndsdelar i form av proteiner och förklara deras funktioner.

Avslutningsvis visade Yoshinori Ohsumi en graf över antalet publikationer om autofagi. Forskningsområdet puttrade på under lång tid för att sedan plötsligt explodera, något som hänger ihop med att processen visat sig vara viktigt vid en lång rad sjukdomar och fysiologiska processer.

– För mig har de här 27 åren varit en vindlande väg med många oväntade sammanträffanden och möten. Jag har alltid drivits av intellektuell nyfikenhet, och jag trodde aldrig att autofagi skulle få så här stor betydelse. Jag vill tacka alla forskare som har bidragit till det, sa han och fick stående ovationer.

Text: Ola Danielsson