Signahl med uppdrag att tämja bakåtsträvarna

Charlotte Signahl föreläste på campus Solna. Foto: Ulf Sirborn

Dokument om mångfald och likabehandling finns det många av. Men hur gör vi för att förändra sådana mönster i praktiken? Mångfaldsföreläsaren Charlotte Signahl bjöd på flera exempel när hon föreläste på Karolinska Institutet.

Charlotte Signahl tråcklar på sig den trådlösa mikrofonen samtidigt som hon berättar att det i förpackningen står att man ska stoppa mottagaren i innerfickan på kavajen. Men hur många har sett en damkavaj med innerficka?

Mikrofonens headset är mer ämnat för öronstorlek större, och färgen på mikrofonen är ljust beigefärgad för att smälta in i en ansiktsfärg som inte alla har.

– Det är sådana små detaljer som berättar för oss att ”det är inte dig vi förväntas lyssna på”, säger Charlotte Signahl.

Det är onsdag eftermiddag i januari och en intresserad skara forskare, studenter och personal lyssnar på en föreläsning om mångfaldsfrågor. Som de flesta myndigheter har Karolinska Institutet tagit fram handlingsplaner, riktlinjer och uppförandekoder som handlar om att alla ska ha samma förutsättningar oavsett faktorer som kön, etnisk tillhörighet, trosuppfattning eller funktionsnedsättning. Men vad innebär det?

Charlotte Signahl utgår från diskrimineringslagen och menar att en dålig svensk översättning av de mänskliga rättigheterna, har påverkat hela vårt sätt att diskutera rättighetsfrågorna i Sverige.

– Det står faktiskt inte ”… alla människors lika värde” i den ursprungliga texten, utan att vi ska behandla alla ”med samma värdighet” (dignity). Men den översättningen ligger till grund för alla våra rättighetsdiskussioner i Sverige.

Samtidigt frågar hon retoriskt vad som händer när vi behandlar alla lika. Blir resultatet detsamma? Efter diskussioner i bänkraderna landar de flesta i att man måste förstå att alla har olika förutsättningar och att det därför inte alltid blir rätt om man behandlar alla lika. Det går inte att veta vilka förutsättningar någon har i en situation.

– Därför är det en stor fälla. När jag börjar ta hänsyn till människors eventuella förutsättningar som jag går runt och hittar på, kan jag lätt snubbla, säger Charlotte Signahl.

Sylvie Garnbeck är arrangör och samordnare för lika villkor på Karolinska Institutets centrala HR-avdelning. Hon berättar att syftet med föreläsningen är att inspirera, väcka nya tankar och utbilda men ser också att de har lättast att nå de redan frälsta, de som har intresse och kunskap för frågorna.

Malin Almgren, forskare på institutionen för klinisk neurovetenskap, i publiken, liksom Anna-Lee Cöster Jansén som är huvudskyddsombud på KI, är inne på samma sak. Kanske är det de som inte kommer på föreläsningen som egentligen borde vara på plats. Anna-Lee Cöster Jansén ser ändå nyttan med att fortsätta förkovra sig:

– Varje gång man går på en sådan här typ av föreläsning får man nya argument som man sedan kan ta med sig och försöka tämja bakåtsträvarna med, säger hon.

Text: Stina Moritz

Foto: Ulf Sirborn