Minnesruna - Georg Klein

Georg Klein har avlidit i en ålder av 91 år. Han efterlämnar hustrun och kollegan Eva, barn och barnbarn.

Georg var pionjär och gigant inom cancerforskning. Han var också en renässansmänniska med djup bildning, förenat med upplysningstidens och barnets nyfikenhet, som författade tolv böcker med humanistisk och populärvetenskaplig inriktning. Ämnesvalet var brett från förintelsen, till cellbiologiska mysterier. Analysen var knivskarp. Genom sitt författarskap gjorde han sina hjältar mer tillgängliga för oss: Dante, Bach, Bartok, Thomas Mann, Rilke…. Hans muntliga berättarkonst var fängslande. Han föredrog att framträda genom publika samtal. Lyssnaren liksom berättaren själv hamnade lätt i “flow”, tid och rum glömdes bort.

Georg Klein kom till Sverige som judisk flykting från Ungern 1947 efter att mirakulöst ha undkommit nazisterna och sovjetockupationen. Han avslutade sina läkarstudier, disputerade och blev rekordung professur i tumörbiologi vid Karolinska Institutet 1957. Genom en donation från Riksföreningen mot Cancer (idag Cancerfonden) kunde Georg med hustrun Eva skapa den första tumörbiologiska institutionen i världen där man sammanförde cancerforskning inom genetik, cellbiologi, tumörvirologi och immunförsvar.

Den vetenskapliga gärningen sträcker sig över makalösa sju decennier med en rad viktiga upptäckter för att bättre förstå cancer. Med hustrun Eva lade på 60-talet grunden till den moderna tumörimmunologin. Immunoterapi framstår idag som det mest lovande genombrottet inom cancer-behandling. Vidare visade han att arvsmassan i friska celler kan undertrycka cancercellers elakartade beteende samt betydelsen av virusinfektioner vid cancer. På senare år vände Georg Klein på problemet: Hur kommer det sig att två tredjedelar av alla människor inte får cancer?

Georg och Evas institution blev ett nav för tumörbiologi över hela världen. Varje ung student kunde omedelbart förnimma intensiteten, den intellektuella atmosfären, möjligheten att samarbeta utan gränser mellan vetenskapliga discipliner eller akademiska hierarkier. Georg inspirerade till hårt arbete genom sitt eget brinnande engagemang. Han utvecklade en personlig kontakt med sina medarbetare. Dörren var alltid öppen och varje vecka svarade han på våra "fredagsbrev”. Han var aktiv som forskare och handledare tills fyra dagar före sin bortgång.

Vi som representerar hans otaliga studenter och lärjungar spridda över världen lämnas nu utan våra regelbundna Georg-möten eller veckobrev i ett fysiskt tomrum av saknad. Men han har satt oss i rörelse. Därigenom kommer hans inspiration att leva vidare med kraft inom både kultur och vetenskap.

Ingemar Ernberg

Marie Arsenian-Henriksson

Klas Kärre

Hans Wigzell