Publicerad: 2017-12-08 14:34 | Uppdaterad: 2017-12-18 08:32

Klockren stämning när Nobelpristagarna föreläste

Jeffrey C. Hall, Michael W. Young, Michael Rosbash

En proppfull Aula Medica lyssnade på Jeffrey C. Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young när de höll sina Nobelföreläsningar. Trion tackade för uppmärksamheten och bjöd på en vetenskaplig tidsresa bland kända och okända förebilder, bananflugor och nattugglor.

– Jag ska säga några ord om tacksamhet, sa Jeffrey Hall som iklädd kostym och keps höll den första av de tre Nobelföreläsningarna.

Dessförinnan hade Karolinska Institutets rektor Ole Petter Ottersen och professor Juleen Zierath, medlem i Nobelkommittén för fysiologi eller medicin, hälsat välkomna och beskrivit de tre Nobelpristagarnas upptäckter kring hur vår inre klocka fungerar.

Jeffrey C. Hall Men Jeffrey Hall pratade inte mycket om sina egna bedrifter. I stället skruvade han tillbaka klockan och tog med publiken på en tidsvandring genom det släktträd av vetenskapliga föregångare som har gjort hans forskning möjlig.

En bjöd in honom som färsk forskare att tala på en konferens på 1970-talet. En annan var en mästare på att upptäcka intressanta varianter av bananflugor, vars genetiska ättlingar än idag surrar i forskarnas laboratorier. En tredje föregångare forskade i många år utan att publicera något alls, men de artiklar han till slut levererade gav honom ett Nobelpris.

Dessutom lyfte Jeffrey Hall fram alla okända ”AI:s” (Actual Investigators), de hårt arbetande medarbetare som till skillnad från PI:s (Principal Investigators) sällan får äran för de upptäckter de bidrar till.

När Jeffrey Hall, Michael Robash och Michael Young började arbeta tillsammans kom både personkemin och den genetiska grundkunskapen till användning. Äntligen kunde de identifiera de gener och proteiner som ger våra celler en dygnsrytm.

– Allt blev till slut mycket bättre än vi avsett från början, sa Jeffrey Hall.

Efter att ha lyft på kepsen för sina föregångare deklarerade han att årets Nobelpris borde ha ytterligare två mottagare.

– Den fjärde mottagaren borde vara de små flugorna, som under mer än hundra år har bidragit med så mycket intressant biologisk information, sa Jeffrey Hall.

Dessutom borde själva fenomenet, biologiska rytmer, få ett pris förklarade Jeffrey Hall och uttryckte sin fascination över att biologiska system innehåller små klockor som håller reda på natt och dag.

– Jag är klar nu, även med mitt liv. Tack för den eventuella uppmärksamheten, avslutade Jeffrey Hall, vilket lockade till skratt och applåder.

Cirkadiska rytmer återfinns överallt i naturen

Michael Rosbash förklarade att han varit mållös sedan den 2 oktober då han fick Nobelprisnyheten, men försäkrade att han inte skulle vara tyst just den här dagen.

Sedan beskrev han hur cirkadiska rytmer återfinns överallt i naturen. Cyanobakterier innehåller de äldsta urverken man känner till. De verkar ha utvecklats oberoende av klockorna i växter och djur, men den grundläggande principen är densamma.

Något som länge var oklart är hur den feedbackloop som involverar proteinet Period och ger klockan dess rytm fungerar. Det fanns flera möjliga förklaringar, men Michael Rosbash slog vad med Michael Young om att regleringen skedde på genetisk nivå. Efter mycket forskning visade det sig att hypotesen stämde.

– Han betalade sin skuld och bjöd oss på trevlig middag tillsammans med fruar, sa Michael Rosbash.

Det visade sig med tiden att den inre klockan fungerar på samma sätt hos däggdjuren, även om några av komponenterna skiljer sig åt. Idag vet vi dessutom att människokroppen innehåller en mångfald av tidstyrda molekyler, varav de flesta verkar få sin rytm från det grundläggande urverk som Nobelpristagarna beskrivit.

– 50 procent av alla våra gener står under cirkadisk kontroll, sa Michael Rosbash.

Att just han lyckades göra upptäckter värda ett Nobelpris förklarar han med en envis personlighet, en del kunskap och ganska mycket tur. Sedan visade han en lista på viktiga ”rytm- och flugmänniskor” och en annan på ”jästmänniskor”, varav en blev hans fru.

– Enligt mitt sätt att se är forskning ett väldigt romantiskt yrke. Man vet aldrig vilka upptäcker som väntar och varje dag är ett äventyr, sa han och läste en kärleksdikt om en bananfluga.

Alla vävnader i kroppen innehåller biologiska klockor

Michael W Young Sist ut var Michael Young som inledde med en serie bilder som illustrerar cirkadiska rytmer – En blomma som öppnas och stängs, en hamster som blir aktiv samma klockslag varje dag, även i mörker, och en karta över hundratals tidstyrda gener i bananflugan.

Alla vävnader i kroppen innehåller biologiska klockor som normalt ställs rätt av ljuset. Men ibland, till exempel när vi reser, hamnar klockorna ur synk med varandra och omgivningen. För det mesta ställs de rätt efter en tid, men en del människor lider av en sorts kronisk jetlag till följd av en defekt inre klocka.

– Vi kan tänka på dem som extrema nattugglor, sa Michael Young, och visade en graf över det fragmenterade sömnmönstret hos en individ med det som kallas DSPD (delayed sleep phase disorder).

Genom att kartlägga generna hos en person med DSPD och dennes familjemedlemmar har Michael Young nyligen visat att orsaken är en mutation i genen CRY1, vilket förstör klockans känslighet för omvärldens tidssignaler i form av ljus. I senare studier har han upptäckt att mutationen är vanlig i befolkningen.

Michael Young påpekade till sist att kunskapen om den inre klockan ger helt nya möjligheter att utforska exakt hur sömnen och den biologiska rytmen hänger ihop med vår hälsa.

– Många psykiatriska och metabola sjukdomar involverar sömnstörningar av olika slag, men det har varit mycket svårt att klarlägga vad som orsakar vad. Nu finns möjligheten att göra det genom att kartlägga hur sömnrelaterade mutationer är kopplade till medicinska problem, sa Michael Young.

Text: Ola Danielsson

Kö till Nobelföreläsningarna