KI och landstinget diskuterade förutsättningarna för regionalt ALF-avtal
ALF som några känner honom från tv-serien med samma namn. Men också namnet på det regionala avtalet som ger goda möjligheter att vidareutveckla samverkan mellan Karolinska Institutet och sjukvården i Stockholms läns landsting. Foto: Toby Bochan
Hur ska samarbetet se ut mellan Karolinska Institutet (KI) och Stockholms läns landsting (SLL)? Den frågan diskuterades under en gemensam kick off på Nalen i Stockholm dagen efter att den nya forskningspropositionen, med stark betoning på samverkan, hade presenterats.
– Redan i dag bedrivs 60 procent av vår verksamhet inom ramen för hälso- och sjukvården, men jag skulle vilja att vi tydligare känner att vi är tillsammans, att vi gemensamt ska bidra till människors bättre hälsa, sa KI:s vikarierande rektor Karin Dahlman-Wright.
Närmare bestämt handlade det om det samarbetsavtal som tecknats mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting som gäller grundutbildning av läkare, verksamhetsförlagd utbildning för andra hälsoprofessioner samt klinisk forskning, och utveckling av hälso- och sjukvården. Avtalet förkortas ALF.
I grunden ligger det nationella ALF-avtalet som har kompletteras med regionala avtal mellan berörda landsting och universitet.
Nu skulle ett fyrtiotal företrädare för de två parterna KI och SLL diskutera hur det regionala ALF-avtalet kan fyllas med innehåll. Avtalet beslutades i landstingsfullmäktige den 15 mars i år.
Universitetssjukvård nyckelbegrepp
Kick-offen inleds av K:s vikarierande rektor och SLL:s tillförordnade landstingsdirektör Anne Rundquist. Därefter berättar Anna Humble, enhetschef på KI:s enhet för landstingssamverkan, att det nationella ALF-avtalet, som började gälla den 1 januari 2015, innehåller en del nyheter jämfört med det tidigare avtalet.
– Bland annat har begreppet universitetssjukvård införts, då man inte vill låsa klinisk forskning till ett speciellt hus (universitetssjukhus) utan istället visa på att det kan finnas verksamheter med bra forskning och utbildning även utanför de stora sjukhusen. Man har också intentionen att utvärdera den kliniska forskningens kvalitet för att, utifrån resultatet, omfördela en del av ALF-medlen för forskning, säger Anna Humble.
Hon berättar också att det regionala ALF-avtalet i Stockholm skiljer sig från de andra regionala ALF-avtalen genom att man i Stockholm valt att inkludera samtliga utbildningar på KI som kräver vårdens medverkan, det vill säga utbildningar som innehåller verksamhetsintegrerat lärande, inte bara läkarutbildningen.
I gruppdiskussioner under eftermiddagen diskuteras hur förutsättningar kan skapas för att ny forskning snabbare ska implementeras i hälso- och sjukvård, hur forskning kan organiseras i den nya vårdstrukturen med fortsatt fokus på folksjukdomar och hur goda förutsättningar för utbildning kan skapas i den nya vårdstrukturen.
4D-projektet som förebild
Martin Ingvar, KI:s vicerektor för samordning av frågor avseende framtidens hälso- och sjukvård, ser flera utmaningar med det nya samarbetsavtalet.
– Forskning i klinisk miljö kräver stabila samarbetsformer och att båda ledningarna är inställda på samarbete. Sjukvården måste efterfråga sin egen utveckling och KI måste efterfråga patientnyttan. När vi gör det så gör vi fantastiska saker som vi är absolut världsledande på, till exempel 4D-projektet. När vi inte gör det sitter vi kvar och pekar på den andra organisationen och säger att det är deras fel. Då är ett formellt ALF-avtal viktigt, för det kräver att man tänker på samverkan när man organiserar sin egen verksamhet, säger han.
Just 4D-projektet lyfts flera gånger upp som ett bra exempel på lyckad samverkan.
När de båda inledningstalarna i slutet av dagen sammanfattar diskussionerna ger landstingsdirektören Anne Rundquist en analys av 4D-projektet:
– Det står för att det är ett väl definierat projekt med en hårt hållen ram för det arbete som ska genomföras. Det är planerat i förväg och har en början och ett slut. Det är helt enkelt ett projekt – något som ligger utanför linjen. Det har nog varit viktigast för att lyckas, säger hon.
Andra viktiga komponententer som lyftes fram var ledarskapet, att ha tillit, respekt och ödmjukhet för olika yrkesroller, och – vad gäller utbildningen – bättre handledarkompetens och tid för handledning i vården.
Text: Stina Moritz