Föreläsningar och seminarier Högre seminarium: Christina Samuelsson

På grund av rådande omständigheter äger seminariet rum via Zoom: https://ki-se.zoom.us/j/63170663569

Professor Christina Samuelsson
Enheten för logopedi

Abstract

Dialogisk teori är ett teoretiskt ramverk, medan interaktionsanalys är både en teori och ett metodologiskt verktyg (Mondada, 2006; Broth & Keevallik, 2020). Ramverken är väl kompatibla och den gemensamma nämnaren är att all kommunikation är baserad på koordinering av mänskliga handlingar på sätt som bidrar till gemensamt meningsskapande. I dialogisk teori analyseras språk och kommunikation i sin kontext och samordningen av handlingarna manifesterar sig i gemensamma kommunikativa projekt (Linell, 2009). Dialogisk teori belyser ömsesidigt beroende mellan språk, kognition och social interaktion, betonar relationen mellan individer i samspel och att meningsskapande är någonting som sträcker sig längre än den enskilda individen och enskilda kognitiva processer eller förmågor. Människor anpassar sig ständigt till varandra och kompenserar också för problem och utmaningar på olika sätt. Dialogisk teori och interaktionsanalys är användbart både i forskning och klinisk praktik eftersom fokus inte ligger på avvikelser utan på vilka kommunikativa och språkliga anpassningar som kan underlätta interaktionen.

Förmågan att initiera och upprätthålla interaktion är ofta nedsatt hos personer som lever med demenssjukdom (e.g. Evans, Fear, Means, & Vallelley, 2007; Örulv & Nikku, 2007), vilket i många fall leder till upplevelser av minskade sociala relationer (Ericsson, Hellström, Kjellström, 2011; Saunders et al., 2011). Deltagande i flerpartssamtal har beskrivits som särskilt utmanande för personer med demens (Ericsson et al., 2011). Gruppaktiviteter är vanligt förekommande på särskilda boenden för personer med demens, men interaktionen i sådana grupper är inte studerad i särskilt stor omfattning. I enstaka studier har man dock funnit att personer med demens ofta har svårt i flerpartsinteraktion med simultana stimuli (Lindholm, 2013; Örulv, 2008). Av en sammanställning av studier som fokuserar hur sociala aktiviteter på särskilda boenden framgår att personer med demens har svårigheter att initiera interaktion med andra boende samt att de ofta är beroende av friska samtalspartners för att skapa och upprätthålla sociala relationer (Papathanasiou & Coppens, 2016).

På seminariet kommer jag, med utgångspunkt i dialogisk teori och interaktionsanalys, att presentera ett pågående arbete där syftet är att belysa vilka möjligheter personer med demens har att delta aktivt i de gruppaktiviteter som förekommer i deras vardag genom att analysera på vilka sätt personer med demens använder interaktionella resurser som bidrar till att upprätthålla gruppens aktivitet och är orienterade mot att stärka deltagarnas inkludering och sociala relationer. Data består av videoinspelningar av 4 grupper om 3-6 deltagare under totalt 17 sessioner (40-60 min vardera). Analysen visar att olika typer av inkluderande resurser används av personerna med demens när de deltar i gruppaktiviteter som fokuserar på kommunikation; deltagarna tar ansvar för att inkludera varandra i samtalen bl. a. genom att ställa frågor till varandra, och genom att säkerställa att alla har sett och uppfattat det material som samtalen utgick ifrån. Deltagarna med demens både initierade och upprätthöll samtalen oberoende av gruppledarna och de orienterade sig mot varandra som kompetenta och införstådda med samtalsämnena. Deltagarna med demens använde också affiliativa strategier så som beröring, leenden och skratt vilket vittar om deltagarnas orientering mot varandra som medlemmar i en social gemenskap.