Hon vill göra det mer attraktivt och mindre krångligt att forska

– I den här rollen krävs stor förståelse för hur Region Stockholms hälso- och sjukvård och Karolinska Institutet fungerar. Maria Eriksdotter har lång erfarenhet av båda, säger Annika Östman Wernerson, rektor vid Karolinska Institutet.

Fördjupat samarbete med hälso- och sjukvården är ett av KI:s fokusområden och utnämningen av Maria Eriksdotter är en förstärkning. Rektorsråd har funnits förut på KI, men ingen som haft ett sådant brett uppdrag på hälso- och sjukvårdsområdet. 

Maria Eriksdotter är professor i geriatrik och leder en stor forskargrupp på KI Campus Flemingsberg. Hon är registerhållare för världens största kvalitetsregister SveDem, ett svenskt register över kognitiv svikt och demenssjukdomar. 

Inget svårt beslut

Under förra året avslutade hon sin befattning som dekan för KI Syd och har därefter varit operativt ansvarig för integreringen av Bionut med MedH.

Efter sommaren 2024 hade hon tänkt fokusera mer på sin forskning som kretsar kring NGF, nerve growth factor, ett protein med nyckelroll vid sjukdomen Alzheimer. Forskningen är inne i en spännande fas, ändå behövde hon inte fundera länge när hon fick frågan om hon också ville bli rektorsråd. 

– Det känns viktigt för mig att få arbeta med att förbättra förutsättningarna för klinisk forskning och utbildning i Stockholm, säger Maria Eriksdotter.

Hon kommer nu att ingå i ledningsgruppen för KI och Region Stockholm, som är den högsta nivån i parternas samverkan kring utbildnings- och forskningsfrågor. Hon är också KI:s ledamot i den nationella styrgruppen för ALF som följer upp hur ALF-avtalet tillämpas. 

Maria Eriksdotter tar samtidigt över ledarskapet för två interna forum på KI; KI KLIN, där prefekter, dekaner, tema- och funktionsprefekter träffas för att diskutera forskning och utbildning i relation till regionen, samt KI-ledningens strategiska samverkansråd SSR, som bereder frågor kring samverkan. 

Färre forskare i vården

I Stockholm har förenade anställningarna läkare/forskare blivit något färre. Totalt sett minskar också antalet forskande inom hälsoprofessionerna, medan forskare med bakgrund inom till exempel biomedicin eller molekylärbiologi ökar. 

– Inget fel i det, men jag tror att det är viktigt med balans. Karriärvägarna för kliniska forskare kan behöva ses över. Det är också viktigt att tiden för forskning är fredad när kraven på vårdproduktion är höga, säger Maria Eriksdotter. 

Under åren som forskare och läkare har hon sett hur regelverken kring klinisk forskning har växt, vilket hänger ihop med kunskapsutvecklingen inom bland annat genetik, utvecklingen av nya biologiska läkemedel och nya möjligheter att hantera stora mängder data. 

– Det är bra att det finns stöd för att forskare ska göra rätt, men samtidigt får forskningen inte överbyråkratiseras. Idag är det så många regler att jag är rädd att många drar sig för att forska.

Hon tror att vissa medicinska områden riskerar att inte blir beforskade eftersom det upplevs allt för krångligt. 

– Vi gör allt färre kliniska prövningar i Sverige.  Om vi kan dra ned på antalet regler eller underlätta genom att inte vara onödigt strikta i vår tolkning av dem, tror jag att vi vinner en del. Vi bör åtminstone se till att det görs en konsekvensanalys innan ytterligare regler införs, säger Maria Eriksdotter.