Publicerad: 2014-12-08 10:11 | Uppdaterad: 2014-12-19 14:13

Hexagonala mönster i Aula Medica fonden för årets Nobelföreläsningar

Nobelpristagarna i fysiologi eller medicin 2014, John O'Keefe, May-Britt Moser och Edvard Moser, bjöd på såväl gamla som nya data och flera skratt under sina Nobelförläsningar i Karolinska Institutets aula den 7 december.

När Aula Medica öppnade klockan elva hade vissa redan väntat utomhus i en timme för att inte gå miste om Nobelföreläsningarna, som började två timmar senare. Röda stearinljus och en julgran i entrén påminde om att det var december, trots strålande sol och plusgrader.

Efter ytterligare köande inomhus, då många plockade åt sig en plansch om den Nobelprisade upptäckten av hjärnans egen GPS, fick åhörarna tillträde till föreläsningssalen.

Karolinska Institutets rektor, professor Anders Hamsten, välkomnade alla och därefter fick professor Hans Forssberg ordet. Han introducerade de tre Nobelpristagarna.

Först ut var professor John O’Keefe, som bland annat valde att citera en dikt han och en kollega skrev redan 1978, som börjar: “Space plays a role in all our behavior. We live in it, move through it, explore it, defend it”.

Hans föreläsning handlade om de celler som tillsammans utgör ett positioneringssystem i hjärnan; platscellerna i hippocampus, som han själv upptäckte, men även andra celler, till exempel rutnätscellerna i entorhinalcortex, som paret Moser upptäckte.

Han visade bland annat data som tyder på att en del av positioneringssystemet uppstår hos nyfödda råttor redan innan de har hunnit få några större sensoriska intryck av omgivningen. Och han beskrev även en vattenlabyrint för försöksdjur som uppfanns av en kollega för att testa en av hans tidiga hypoteser.

– Den här vattenlabyrinten är fortfarande det mest populära och det mest kraftfulla testet av hippocampus funktion som finns idag, sa han.

Professor Edvard Moser var näst på tur och föreläste bland annat om de hexagonala mönster som rutnätscellerna skapar i hjärnan. Men han tillade att dessa mönster också förekommer i andra sammanhang, till exempel i glasrutorna på Aula Medica.

– Så jag misstänker att Nobelkommittén har planerat för den här dagen under lång tid, sa han och lockade publiken till skratt.

Kanske noterade några av åhörarna efteråt att inte bara Aula Medicas yttre har ett hexagonalt mönster utan även golvet i foajén, liksom stenplattorna utanför aulan.

Professor May-Britt Moser inledde sin föreläsning med en kort film som även den fick publiken att skratta högt. Den föreställde en mus som försökte ta med sig ett kex upp på en avsats, vilket enligt May-Britt Moser kunde jämföras med en forskare som försöker lösa ett vetenskapligt problem. Efter många misslyckanden fick musen till slut med sig kexet.

– Vetenskap är ett fält där det omöjliga kan bli möjligt, sa hon.

Hon föreläste sedan bland annat om hur rutnätscellerna och andra celler påverkar platscellerna, om celler i entorhinalcortex som känner av hastighet och om hur lukt kan förknippas med platser.

Både Edvard Moser och May-Britt Moser tillbringade en kortare tid i John O’Keefes labb i början av sina karriärer.

– Det var den mest effektiva inlärningsperioden i mitt liv, sa Edvard Moser under sin föreläsning.

Än i dag har paret Moser och John O’Keefe utbyte av varandra. Under mottagningen efter föreläsningarna nämnde May-Britt Moser att John O’Keefe kommer att tillträda som gästprofessor på Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim, där paret Moser är verksamma, under nästa år.

Och Edvard Moser berättade att de tre tillsammans har bjudit 160 gäster till en gemensam fest i Nobel Forum senare under kvällen.

– Det här är ett forskningsfält där alla känner varandra mycket väl och vi ville att alla personer som bidragit till forskningen skulle komma hit. Men alla kunde ju inte få en inbjudan till Nobelfesten, sa han.

Text: Lisa Reimegård

Foto: Erik Cronberg