”Hans dikter gör skillnad i människors liv.” Ett minne av Tomas Tranströmer

Pedagogiskt forum startade hösten 1987 som en mötesplats för konst och vetenskap dit författare, skådespelare och samhällsdebattörer bjuds in. ”Som en oas i den kliniska vardagen”, beskriver Astrid Seeberger, arrangör vid Centrum för klinisk utbildning och universitetslektor vid KI, ”en plats att komma till och få kraft”.

Den 14 september 2012 var en mycket speciell gäst inbjuden, den hyllade Nobelpristagaren i litteratur – poeten Tomas Tranströmer.

Det blev en stund att åter minnas efter beskedet om hans död den 26 mars 2015.

Det är inte ovanligt att åhörare i en föreläsningssal placerar sig någonstans i mitten eller långt bak, som för att säkra ett behörigt avstånd mellan sig själv och föreläsaren. Men dagen för Tomas Tranströmers besök fylls sittplatserna längst fram snabbt en efter en – av såväl KI-personal som klinisk personal från Karolinska Universitetssjukhuset och studenter.

Att Tomas Tranströmer skulle besöka Huddinge den 14 september 2012 hade annonserats ett halvår tidigare. Som nybliven Nobelpristagare (2011) var det inte bara en prominent och eftertraktad gäst som var i antågande, utan också en genuint uppskattad författare, född i Sverige, läst över hela världen.

”Jag har aldrig upplevt ett sådant jubel som när det blev känt att Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur”, inledde Astrid Seeberger i Birkeaulan som nu var fylld till sista plats, även i mittgången och längs väggarna.

En högtidlig förväntan byttes mot varma applåder när Tomas Tranströmer, sist av alla och med hustru Monica Tranströmer vid sin sida, anlände till de enda platser som fanns kvar på främre raden, och han hälsade tillbaka när han gled fram längs mittgången, leende, med handen högt över huvudet i en kraftfull vinkning.

Skådespelaren Stina Ekblad bar röst åt Tranströmer som efter sin stroke 1990 förlorat talförmågan, och framme på scenen läste hon hans dikter i urval. Östersjöar. Guldstekel. C-dur och Den halvfärdiga himlen. Dikter som var och en gett tröst och styrka åt många.

”Hans dikter gör skillnad i människors liv,” sa Astrid Seeberger. I arbetet som överläkare vid njurkliniken hade hon mött patienter som berättat att deras dödsångest lindrats av Tranströmers poesi.

När Medicinska Föreningens kammarmusikensemble spelade Ludwig van Beethoven och Joseph Haydn mellan läsningarna, applåderade Tomas Tranströmer med handen mot sitt bröst.

Timmen som gick var fylld av Tranströmers närvaro, och han drog sig inte för att stanna kvar en lång stund efteråt för alla som ville fotografera och få hans autograf. Med en blomsterkrans på huvudet som han fått som tack för sin medverkan, lämnade han slutligen salen.

Text: Madeleine Svärd

Foto: Erik Cronberg (2012)