En forskare, många uppdrag – möt Gabrielle Paulsson-Berne
Uppdragen och rollerna som ska kombineras i jobbet tenderar att öka med åren, samtidigt som ansvarsområdena blir mer övergripande. Ofta är det härligt, ibland blir det för mycket. Aterosklerosforskaren Gabrielle Paulsson-Berne vet. I likhet med de flesta av sina seniora kolleger har hon ett antal olika roller på KI.
Det är roligt att vara mångsysslare. Och frustrerande. Och nödvändigt. För femton år sedan var Gabrielle Paulsson-Berne den som hittade bäst i forskargruppens labb på CMM, Centrum för molekylärmedicin. Som senior forskare, finner hon sällan tiden att själv delta vid experimenten i labbet. I dag är hon forskare, handledare, biträdande gruppledare, kursansvarig, lärare samt aktiv i olika kommittéer och nätverk på KI. Bland annat. Labbandet får mestadels överlåtas till postdoks och doktorander.
– Fast i måndags tog jag mig den tiden. Det är speciellt att ses tidigt på morgonen, tre, fyra personer, och köra hela dagen i labbet. Man blir glad när man märker hur mycket som sitter i fingrarna.
Forskar om ateroskleros
Gabrielle Paulsson-Berne forskar om hur immunförsvaret påverkar åderförkalkning, ateroskleros. Tillsammans med kärlkirurger på universitetssjukhuset har hon byggt upp biobanken BiKE, med bortopererade kärlförträngnigar, plack, från patienter med ateroskleros.
– För vart och ett av proven har vi samlat data om 20 000 gener, om de är på- eller avslagna. Nu följer vi upp de spår vi hittat där, för att upptäcka mekanismer som är delaktiga i processen när placken spricker.
År 2007 höll hon i uppbyggnaden av kursen ”Frontiers in translational medicine” på nystartade mastersprogrammet i biomedicin, och hon har varit kursansvarig sedan dess. Kursen går varje hösttermin, och hennes tanke var att vårterminerna därmed skulle innebära mer ostörd forskning. Men riktigt så har det inte blivit.
– Att få ihop en stor kurs är komplext. Att lägga ett stort schema, rekrytera lärare, uppdatera kursinnehållet, jobba vidare med pedagogiken – allt sådant måste ske mellan kurstillfällena.
Organisera tar tid
Annat som konkurrerar med den egna forskningen är allt arbete som gäller forskargruppen i stort. Som att arrangera gruppens seminarieserie, att organisera de interna strukturer som gruppen behöver för att fungera, att vara den seniora ryggraden, kittet, som håller ihop gruppen över tid, medan unga forskare gör sina år i teamet och går vidare. Gabrielle Paulsson-Berne har varit med i stort sett sedan gruppen startade – hon rekryterades som postdok i mitten av 1990-talet.
– Det svåra är att få tid till allt. Men jag gillar att göra många olika saker och det känns som att alla vi seniora på KI är mångsysslare. Vi är många som har svårt att låta bli att ta på oss saker – det är roligt och givande att vara engagerad på många håll, man lär sig mycket, får ett stort kontaktnät, träffar folk från hela världen. Många av oss skulle nog tycka att det var tråkigt att ägna all tid åt bara en sak.
KI är en underbar smältdegel av engagerade nördar från hela världen. Det finns något förföriskt i det.
Samtidigt är universitetet beroende av mångsysslarna, menar hon. Det är de som får insyn i vad som händer på andra håll i organisationen, upptäcker beröringspunkter, får olika delar av verksamheten att korsbefrukta varandra.
– Att vara mångsysslare är också ett sätt att överleva på universitetet. Gör du bara en sak är du väldigt sårbar.
Det är lätt att ta på sig för många arbetsuppgifter, konstaterar Gabrielle Paulsson-Berne. För att uppgifterna är roliga och viktiga, för att man uppskattar att bli tillfrågad och för att man, i likhet med många av sina kolleger, är en obotlig tidsoptimist.
– Jag är en teammänniska, att sitta ensam är uteslutet. KI är en underbar smältdegel av engagerade nördar från hela världen. Det finns något förföriskt i det.
Text: Anders Nilsson
Foto: Gunnar Ask
Fotnot: Artikeln har publicerats i en längre version i KI Bladet 1/2015.