"Dags att införa motion i cancervården"

Text: Cecilia Odlind. Tidigare publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 3 2019.

– Jag tyckte jag gjorde så lite men såg att det betydde så mycket.

Möten med bröstcancerpatienter gjorde att den nyblivna onkologisjuksköterska Yvonne Wengström kände att hon hittat rätt yrke, då i början av 1990-talet. Men ganska snart förstod hon att det skulle behövas mer än empati för att på djupet kunna förbättra vården.

– Jag förstod att forskning var vad som behövdes. Den kan generera kunskap som kan ge både verktyg och mandat att påverka, säger hon.

Sedan dess står hon med ena benet i forskningen – vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet – och det andra i det kliniska arbetet vid Karolinska universitetssjukhuset.

– Det är en perfekt kombination. Det håller mig à jour med aktuella kliniska forskningsfrågor och hjälper mig att förstå hur lösningar kan implementeras i vården. Visserligen räcker jag aldrig till men det är det värt, skrattar Yvonne Wengström.

Ville lindra symtom

Frågeställningarna har hela tiden kretsat kring hur man kan lindra symtom hos patienter med cancer, såväl från sjukdomen som av behandlingen. 

– I min tidiga forskning utvärderade jag möjligheten att stötta patienternas egenvård med hjälp av särskilda sjuksköterskeledda mottagningar. Men efter ett par år tyckte jag att vi stod och stampade, jag var frustrerad. Det fanns så få interventioner att ta till, säger hon.

Samtidigt fick de allt fler frågor kring motion och cancer från patienterna: Kan man träna samtidigt som man får behandling? Är det farligt? Hur ska man träna?

– Då för tiden rekommenderade vi alltid lugn och vila, vi sa i princip att det inte var bra att träna i samband med pågående behandling, berättar Yvonne Wengström.

Men så började det dyka upp studier som pekade på att det tvärtom kunde vara något positivt med fysisk aktivitet. År 2009 var Yvonne Wengström hemkommen från en treårsperiod som professor i Skottland. Stärkt av nya kunskaper började hon bygga upp en samarbetsgrupp tillsammans med specialister inom andra fält som fysiologi och molekylärbiologi. Det blev stommen i en forskargrupp med ambitionen att kunna svara på patienternas frågor.

Studie gav svar

Tio år senare visar resultaten från deras forskning att patienter med bröstcancer har allt att vinna på att prioritera sin motion. I en studie som kallas OptiTrain, som startade 2013, studerades effekterna av två träningsprogram: högintensiv intervallträning kombinerat med antingen styrketräning eller med konditionsträning två gånger per vecka under de 16 veckor som cellgiftsbehandlingen pågick. Kontrollgruppen fick en allmän rekommendation att träna men fick inte ta del av det specifika träningsprogrammet eller det stöd som de andra kvinnorna fick. Mätningar av aktivitetsnivåerna visade att kontrollgruppen hade motionerat mindre.

– Båda träningsgrupperna uppgav att de hade bättre livskvalitet och de angav färre symtom som exempelvis smärta. De var också sjukskrivna i mindre omfattning och återgick tidigare till jobbet efter sjukdomsperioden. Vi såg också en tydlig mildrande effekt på den svåra form av trötthet som drabbar många cancerpatienter, så kallad fatigue. Träningsgrupperna var också inlagda på sjukhuset i mindre omfattning jämfört med kontrollgruppen under cellgiftsbehandlingsperioden. Allra bäst effekt fick kvinnorna som ägnade sig åt kombinationsträning, berättar Yvonne Wengström.

Exakt vad effekterna av träning beror på har Yvonne Wengströms forskargrupp inte svarat på, men träningen verkar motverka de negativa effekterna av behandlingen.

Bygger upp kroppen

– Cellgifter bryter ju ned cancerceller men även andra friska celler i kroppen. Träning däremot bygger upp kroppen, bland annat såg vi att muskelcellerna blev större, och att fler små blodkärl bildades i motsats till hos kontrollgruppen, säger hon. Vi håller just nu på med att analysera blodprover från patienterna för att se om träning kan påverka den inflammatoriska processen under och efter cellgiftsbehandlingen. Vi studerar även om och hur stor påverkan inflammatoriska markörer har på cancerrelaterad trötthet, fatigue, som man ännu inte vet vad det beror på, säger hon. 

Effekterna av träning på själva tumören har Yvonne Wengström inte studerat i sin forskning.

– Prognosen verkar snarast förbättras av träning enligt annan forskning men vad det beror på är oklart. Det finns studier både på möss och människor som tyder på att ökad blodcirkulation kan göra att cellgiftsbehandlingen fördelas effektivare, säger hon.

I långtidsuppföljningar har Yvonne Wengströms forskargrupp också sett att de positiva effekterna av att ha tränat under behandlingen kvarstår både ett och två år efter avslutad behandling. Det kan bland annat förklaras av att vanan att träna håller i sig.

– När patienterna väl upptäckt hur bra de mår av träningen är det många som fortsätter.

Alla kan träna

Idag finns runt 800 internationella studier om träning och olika former av cancer som gjorts på över 50 000 patienter. Alla kan träna, det är aldrig för sent att börja och biverkningarna är inte värre än träningsvärk. Bäst effekt hade de som aldrig tränat förut. Det där låter ju lätt. Men är det verkligen så självklart att prioritera motion mitt i den fysiologiska och psykologiska kris som en cancerbehandling innebär?

– Cancerpatienter har samma barriärer mot träning som alla andra. Det saknas tid, ork och motivation. I vår studie hade vi en träningsfysiolog och en sjuksköterska som peppade patienterna att ta sig till träningen och det hjälpte många gånger. I samma anda håller vi just nu på att utveckla en app där man skapar sin egen avatar som förhoppningsvis kan ge motsvarande stöd.

Men Yvonne Wengström nämner också något hon kallar teachable moment. Vid en existentiell kris – som det innebär att drabbas av en livshotande sjukdom – öppnar sig ofta ett inlärningsfönster då vi känner extra stark motivation att göra livsstilsförändringar.

– Patienten känner att hen vill ta hand om sig själv på bästa vis och vill veta allt om hur det bör ske. Då är det viktigt att sjukvården är redo att stötta och coacha patienten så att hen kan prioritera fysisk aktivitet, säger hon.

Öka kunskapen

Det kräver utbildning av både allmänhet och hälso- och sjukvårdpersonal, något som Yvonne Wengström satt igång med på flera fronter. Det handlar om att öka kunskapen generellt om träningens positiva effekter men också lite mer specifika frågor kring just cancer och träning.

Yvonne Wengström arbetar just nu med att försöka införa stöd till träning för cancerpatienter i stor skala i sjukvården.

– Det är dags att erbjuda träning som en del av behandlingen mot cancersjukdom för alla patienter, menar hon.

För att lyckas med implementeringen kommer det att krävas att även politiker förstår vinsterna med detta på samhällsnivå så att resurser kan skjutas till. Men det är på individnivå som Yvonne Wengström hittar sin egen motivation.

– Det är fint att se hur träningen gör kvinnorna gladare, starkare och piggare. Det kan betyda så oändligt mycket att få uppleva hälsa trots att man är sjuk.