Publicerad: 2016-04-06 10:52 | Uppdaterad: 2016-04-07 11:13

Avhandling presenterar nya möjligheter att bland äldre kvinnor hitta de som behöver frakturförebyggande behandling

Kan risken för äldre kvinnor att drabbas av fragilitetsfrakturer skattas mer exakt än vad vården gör i dagsläget, och hur ser kopplingarna till nutrition och balans ut? Det handlar Hans Lundins avhandling om, som han lägger fram vid sektionen för allmänmedicin den 8 april.

Läs mer om disputationen här.

Vad handlar din avhandling om?

Hans Lundin. Foto: privat.Min avhandling handlar om att inom områdena nutrition och balans hitta nya riskfaktorer för så kallade fragilitetsfrakturer hos äldre kvinnor, så att riskskattningar för dessa frakturer kan göras mer exakt. Fragilitetsfrakturer är frakturer som uppstår trots att den belastning som skelettet varit utsatt för inte skulle vara tillräcklig för att en fraktur skulle uppstå hos en person med ett friskt skelett. Exempel på fragilitetsfrakturer kan vara att få en fraktur på en ryggkota när man lyfter en matkasse eller att bryta lårbenshalsen när man faller på plan mark.

Avhandlingen innehåller fyra artiklar som baseras på en grupp om 351 äldre kvinnor ur befolkningen i Bagarmossen söder om Stockholm. Kvinnorna har fått testa bland annat att stå på ett ben i upp till 30 sekunder, samt att vi har mätt ett proteinet insulin-like growth factor binding protein 1 (IGFBP-1). Kvinnorna har sedan följts under tio år avseende dödlighet och alla typer av skelettfrakturer.

Ett mål med avhandlingen var att genom att genom att mäta tiden stående på ett ben, enkelt kunna avgöra vilka kvinnor hade en hög risk för framtida frakturer. Ytterligare ett mål var att se om höga blodkoncentrationer av IGFBP-1 medförde en förhöjd frakturrisk och om detta i så fall var oberoende av blodkoncentrationen av insulin-like growth factor 1 (IGF-I).

Vilka är de viktigaste resultaten?

Ju färre sekunder som de äldre kvinnorna i vår studerade befolkning kunde stå på ett ben med öppna ögon, desto högre risk hade de för att drabbas av en fragilitetsfraktur under de kommande tio åren. Att använda tiden på ett ben som ett mått på frakturrisken, gav en exakthet i riskskattningen som var lika bra som standardmetoden FRAX som innefattar 11-12 riskfaktorer. Vi har inte kunnat hitta några tidigare studier som undersökt ett linjärt samband mellan tiden på ett ben och frakturrisk, eller jämför tiden på ett ben med FRAX.

Ju högre blodkoncentrationerna av IGFBP-1 var desto högre var risken för fragilitetsfrakturer, vilket inte kunde förklaras av skillnader i koncentrationerna av IGF-1 (sambandet var alltså ett så kallat linjärt positivt) Vi har inte kunnat hitta några tidigare studier som undersöker sambandet mellan IGFBP-1 och frakturrisk, så även här är vi först ut.

Hur kan den kunskapen komma människor till nytta/bidra till att förbättra människors hälsa?

Både tiden man kan stå på ett ben och IGFBP-1 kan enkelt mätas i till exempel primärvården. Man kan med hjälp av endera av dessa riskfaktorer identifiera kvinnor med hög risk för fragilitetsfrakturer. De som har en hög frakturrisk bör erbjudas förebyggande behandling och åtgärder för att minska risken för frakturer.

Förebyggande behandling kan vara att träna balans och styrka och/eller ta läkemedel, medan exempel på åtgärder kan vara att få ett stadigt räcke monterat i källartrappan i hemmet. Lika viktigt är det att kunna identifiera de kvinnor som har en så låg risk för frakturer att de inte behöver någon förebyggande behandling eller åtgärder, och därmed kan få lugnande besked om detta.

Det krävs dock ytterligare studier innan man kan avgöra om tiden på ett ben eller IGFBP-1 bör rekommenderas som ett alternativ eller komplettering till FRAX, som är den metod som för närvarande rekommenderas för att bedöma frakturrisken. Osäkerheten ligger framförallt i att vi ännu inte vet om motsvarande samband gäller i andra befolkningsgrupper. Det saknas också än så länge studier som visar vilken typ av behandling som är effektivast för de med dålig balans på ett ben eller höga koncentrationer av IGFBP-1. Vissa personer med hög risk enligt någon av dessa två metoder, har inte hög risk enligt FRAX och tvärtom, varför man inte automatiskt kan rekommendera samma behandlingar som till de med hög risk enligt FRAX.

Vad ska du göra nu? Kommer du fortsätta att forska?

Jag vill fortsätta att forska så mycket som möjligt! Under året kommer jag att tillsammans med andra forskare skriva ytterligare artiklar baserade på resultat som vi redan har tagit fram i samma studie. Vi ska även göra nya analyser av material från samma studerade befolkning. Jag fortsätter att arbeta som lärare (klinisk adjunkt) på läkarprogrammet vid Karolinska Institutet och börjar efter min disputation också arbeta på osteoporosmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm.

Avhandlingen

Osteoporosis, balance and nutrition in elderly women in primary care

Kontakt

Anknuten

Hans Lundin

Enhet: Sektionen för allmänmedicin och primärvård
E-post: Hans.Lundin@ki.se