Annika Östman Wernerson: En angiverilagstiftning gynnar inte universiteten som öppna mötesplatser

Det framkom också att Nobelpristagarna, Katalin Karikó och Drew Weissman, av en slump hade träffats vid en långsamt arbetande kopieringsapparat. Där och då började de prata om sina respektive forskningsfält och resten är historia. Möten över nationsgränser, mellan discipliner och olika kulturer förenar och olikheter kan vara katalysator för ny kunskap.

Så tänker jag om våra universitet – som en öppen plats för möten. Det är vårt ansvar som universitetsledning, som forskare, lärare och medarbetare, att skapa arenor för dessa möten.

Därför gör det mig djupt bekymrad att läsa de direktiv och tilläggsdirektiv som utredningen för stärkt återvändandeverksamhet (JU 2022:12 + tilläggsdirektiv Dir.2023:126) har att utgå från.

Många med mig inom hälso- och sjukvården, på myndigheter och lärosäten har reagerat kraftigt; i direktiven diskuteras att vissa områden ska undantas av humanitära skäl, och bör utredas, men huvudbudskapet är att myndigheter ska dela information när det finns misstankar om att en person saknar korrekta papper. I debatten kallas detta för ett förslag till en angiverilag.

Som rektor för Karolinska Institutet kan jag inte acceptera en angiverilagstiftning. Ett universitets verksamhet måste bygga på respekt och tillit, öppenhet och dialog. Inte på misstänksamhet, angiveri och tilltvingade polisiära uppdrag. Om den här utredningen går vidare till ett förslag som skulle innebära att lärare och forskare ska ange kollegor eller studenter, kommer vi att protestera. Sådan informationsdelning kommer inte att gynna vare sig utbildningen eller forskningen, och vi riskerar också att det inte heller sker oväntade möten som ger ny kunskap och banbrytande upptäckter som kan kandidera till framtida Nobelpris.