Publicerad: 2018-10-02 14:50 | Uppdaterad: 2022-12-01 13:39

Nobelprisbelönad upptäckt – ett forskningsområde som utvecklas snabbt

James P. Allison och Tasuku Honjo
James P. Allison och Tasuku Honjo fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2018. Foto: Nobel Prize Foundation.

Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2018 belönar upptäckten att det går att behandla cancer genom att hämma immunförsvarets bromsmekanismer. Bakom upptäckten ligger en djärv idé och nyfiken grundforskning, vilket har lett till en helt ny princip för cancerbehandling och redan godkända läkemedel. Området fortsätter att utvecklas snabbt – bland annat genom forskning på Karolinska Institutet.

Inför filmkameror och bänkrader fyllda av journalister från olika delar av världen, meddelades igår att Nobelpriset i medicin eller fysiologi 2018 delas av forskarna James P. Allison och Tasuku Honjo.

Thomas Perlmann, sekreterare i Nobelförsamlingen och Nobelkommittén vid Karolinska Institutet.

– För deras upptäckt av cancerbehandling genom hämning av immunförsvarets bromsmekanismer, förkunnade Thomas Perlmann, sekreterare i Nobelförsamlingen och Nobelkommittén vid Karolinska Institutet.

Priset handlar om upptäckten att det går att släppa loss kroppens egen förmåga att angripa tumörceller genom att blockera bromsmekanismer i immunförsvaret. Genom att hämma proteiner som bromsar immunförsvarets T-celler kan T-cellerna i stället aktiveras och skapa ett immunsvar riktat mot cancercellerna.

Nytt koncept för cancerbehandling

De två forskarnas upptäckter har lett till ett helt nytt koncept för behandling av cancer, konstaterar Anna Wedell, ordförande i Nobelkommittén vid Karolinska Institutet.

– Eftersom man utnyttjar immunsystemets inneboende förmåga att slå brett mot cancerceller blir det här en generell behandling – inte bara inriktad på vissa tumörer. Det ger effekt på cancertyper vi inte har kommit åt förut och ger bot i patientgrupper där vi tidigare inte har kunnat erbjuda någonting, säger Anna Wedell.

Årets ena pristagare, amerikanen James P Allison, studerade på 1990-talet proteinet CTLA-4 som sitter på ytan av T-celler. Man hade då redan sett att proteinet fungerade som en bromspedal för T-cellerna och motverkade aktivering av immunförsvaret.

Men medan andra forskare försökte utnyttja den mekanismen för att behandla autoimmuna sjukdomar, gick James P Allison en annan väg. Han ville i stället se om det gick att aktivera T-cellerna och få dem att attackera cancerceller genom att blockera CTLA-4-bromsen med en antikropp.

– Det var hans idé. Han var kreativ och djärv och vågade driva den hela vägen, säger Anna Wedell.

Immunologisk checkpoint-inhibering

I december 1994 genomförde James Allison och hans medarbetare ett avgörande experiment där en antikropp mot CTLA-4 testades på möss med cancer. Resultaten var spektakulära, konstaterar Klas Kärre, ledamot i Nobelkommittén.

– Mössen som hade behandlats med antikroppen botades från cancer, medan kontrollmössen utvecklade stora tumörer. Det var födelsen för ett nytt område inom immunterapi, som idag ofta kallas immunologisk checkpoint-inhibering, säger han.

James Allison ville ta sina resultat vidare till människor men fick nobben av flera läkemedelsbolag. Till slut fick han napp hos ett litet bolag och 2010 publicerades en studie som visade goda resultat hos patienter med spridd hudcancer. Hos flera patienter verkade cancern ha försvunnit, något man tidigare inte hade sett. 2011 godkändes läkemedlet av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA.

Årets andre pristagare, Tasuku Honjo, hade några år före James P Allisons fynd upptäckt ett annat protein som även det fanns på T-cellernas yta. Han kallade det för PD-1 och startade ett ambitiöst forskningsprogram för att kartlägga dess funktion.

Anna Wedell, ordförande i Nobelkommittén vid Karolinska Institutet.

– Det är ett fint exempel på nyfikenhetsdriven grundforskning som har fått enorm klinisk nytta. Han var intresserad av den här nya molekylen han hade upptäckt och redde ut dela dess funktion, säger Anna Wedell.

Det visade sig att PD-1 också fungerar som en av immunförsvarets bromspedaler, men med en annan verkningsmekanism än CTLA-4. Även här utvecklats antikroppar som hämmar proteinet, och 2012 visade kliniska studier mycket goda behandlingseffekter vid flera olika cancersjukdomar. År 2014 godkändes behandlingen för hudcancer och 2015 för lungcancer och njurcancer. PD-1-hämning är idag ett växande område och det finns PD-1-hämmare effektiva mot ytterligare cancerformer.

Avgörande betydelse

Liksom annan cancerbehandling kan den här typen av behandling ge biverkningar, men de är i regel hanterbara. Alla patienter får heller inte behandlingseffekt av checkpoint-inhibering, men hos dem som får det kan det ha avgörande betydelse. Till exempel svarar en tredjedel av patienterna med hudcancer på behandling med CTLA-4-inhibering och 20 procent av dem ser ut att bli botade, i ett tioårsperspektiv.

– Det kan låta blygsamt, men det här gäller patienter där alla dog efter bara några år tidigare. Med PD-1-inhibering botas 40 procent av patienterna med avancerad, metastaserande melanom, säger Klas Kärre.

Efter James P. Allisons och Tasuku Honjos upptäckter har området gått snabbt framåt. För närvarande pågår ett stort antal kliniska studier där checkpoint-behandling testas på olika cancersjukdomar. Nya checkpoint-molekyler har också börjat prövas som måltavlor för behandling.

En viktig väg framåt är också att försöka kombinera olika checkpoint-inhibitorer med varandra för att nå ännu bättre effekt – vilket man har sett vid hudcancer – och även att kombinera dem med konventionell behandling.

Forskningen bedrivs bland annat vid Karolinska Institutet, där forskare har deltagit i kliniska studier för att testa effekten av checkpoint-inhibitorer vid flera olika cancerformer.

– Vi både deltar i andras stora studier och designar egna. Inom kort planerar min forskargrupp att starta en egen studie för att testa effekterna av att lägga till checkpoint-inhibitorer till dagens behandling av bröstcancer, säger Jonas Bergh, professor vid institutionen för onkologi och patologi vid Karolinska Institutet.

Text: Sara Nilsson